Att se till barnets bästa innebär att högprioritera barns hälsa, dvs att sätta hälsoetik, evidens, lagar och konventioner framför kollegialitet, invanda mönster och bekvämlighet , att vara lyhörd, vaken, engagerad, öppen för nya situationer och mekanismer samt komplicerade kombinationer av risk- och skyddsfaktorer av olika grader. Att göra en socialanmälan får aldrig ersätta det egna uppföljningsansvaret som inkluderar telefonkontakt, hembesök vid uteblivna besök samt ny anmälan om man förlorar kontakten med familjen eller barnet.
Att barn behöver ses, bekräftas och respekteras är långt ifrån självklart. Höga vårdföreträdare "kräver evidens" för sådana påståenden. Denna finns men man är inte intresserad av den utan försöker bara slippa ansvar på ett sofistikerat, accepterat sätt. Prioriteringsordningen behöver dessutom vara Hälsoetik>>Hälsoevidens. Man kan inte kräva evidens in absurdum när det går ut över barnsäkerheten!! Barnkonventionens uppgradering till svensk lag 2018 ställer flera hälsoetiska och hälsoevidenta frågor på sin spets. Kan vi fortsätta omskära pojkar av religiösa skäl? Kommer inte de vuxnas behov vanligtvis i första hand då det gäller barns rätt till kontinuerlig, lugn, god vuxenkontakt med vardera könet under sin uppväxt? Finns det alls något samhällsintresse att främja detta för barnen? Blir det inte enklare att i första hand ha ett vuxet genus-jämställdhets-, kultur- och religionsfrihetsperspektiv som barnen endast får delta i som objekt. Barnen anmäler, klagar och röstar ju inte. Det finns ju bara en "barnombudsman". Det är ovanligt att tänka i flera led, tex att barn blir vuxna och får egna barn. Kanske beror det på att vi vill ha direkta resultat och belöningar för våra ansträngningar, på bristande fantasi, avsaknad av tradition att ta samhällsansvar eller helt enkelt ointresse.
En förutsättning för att kunna se till barnets bästa är adekvat överordnad hälsoetisk och hälsoevident kompetens vilket är en stor bristvara i dagens Hälso- och sjukvård. Den finns inte ens hos ledningen centralt eller perifert. Endast enstaka mottagning har den men ingen är intresserad centralt främst för att det upplevs som en maktförlust och motarbetas av läkemedels- och livsmedelsindustrin.